Organisering vs organisation? – För en klasskamp bortom klasskampen

oktober 22, 2009

 

Denna text skulle egentligen publicerats i nästa nummer av KOLLA! – Magasinet för det permanenta äventyret. Nu har detta nummer dröjt väldigt länge. I och med att diskussionen just nu är mer aktuell än när texten skrevs så väljer jag att lägga upp den här.

———————————————————————-

Introduktion

Lenin skrev att arbetarklassen endast kunde uppnå ett ”fackligt” medvetande. Denna kritik av klassen hade självklart sitt konkreta historiska sammanhang. Bolsjevikpartiet hade redan placerat sig som den ryska överklassen och likt alla överklasser sedan den borgerliga franska revolutionen så var deras mål en industriell revolution. (1) Tyvärr finns det kamrater som också delar Lenins tes. Dock menar inte dessa kamrater hela klassen eller i alla fall inte alltid, men det verkar som om arbetarklassens medvetande fördunklas när de kommer in på arbetsplatserna. Kamraterna ser då bara flykten från arbetet (ofta den individuella flykten) som den enda praktik klassen hänger sig åt när de exploateras. De säger att ingen egentligen vill jobba och att klassen inte identifierar sig med arbetsplatsen. En rörelse på och runt arbetsplatserna blir därför inte möjlig enligt dessa kamrater. Rörelsen måste byggas utanför. Det är på gatan, genom en konfrontativ praktik, som den konfrontativa politiken lärs. Och till viss del har kamraterna rätt. Det är sant att vi organiserar oss på ett sätt på arbetsplatsen och på ett annat sätt utanför. Detta är en begränsning påtvingad av kapitalet. En global arbetsdelning delar upp arbetarklassen enligt produktionssektorer, gränser och boendeområden. Massindustriernas tid är förbi (i alla fall här i västvärlden). Outsourcing har medfört att olika moment i produktionsprocessen ligger på mindre och fristående företag. Detta var kapitalets omstrukturering. Ett svar på de kamper under 60- och 70-talet som utgick från massarbetsplatserna. Arbetarna bodde i områden nära fabriken och alla arbetade på samma ställe. Vi organiserade oss på samma sätt på arbetsplatsen som utanför. Vi ser också att det är möjligt att fortfarande organisera sig på detta sätt inom de massindustrier där det inte går att flytta produktionen till avlägsna låglöneområden. Livsklubben i Stockholm förenade organisering på bageriet med organisering utanför.

En annan konsekvens av kapitalets omstrukturering är de osäkra anställningarna och kraven på flexibilisering. Här måste vi skilja på två faktorer; nämligen flexibiliseringen av osäkert anställda och flexibliseringen av fast anställda. De osäkert anställda flexibla arbetarna tillhör vikariereserven. Kapitalets tillämpning av detta skikt inom proletariatet är att de inte ska kunna knytas till någon specifik arbetsplats. Denna del av klassen lever ett liv där de tvingas kombinera perioder av studier, med perioder av tillfälliga arbeten och perioder av bidragsberoende arbetslöshet. För detta mobila skikt har SAC:s fackliga reorganisering visat sig vara en effektiv praktik för att slå tillbaka övergrepp på arbetsplatsen. Det har även visat sig att facklig praktik är effektiv för att kämpa till sig fasta tjänster. Eftersom de osäkert anställdas band till enskilda arbetsplatser ofta är bristande (de arbetar inte så länge på samma ställe, arbetar få timmar o.s.v.) så har detta skikt en tendens till att organisera sig utanför arbetsplatsen. Vad som dock är viktigt att komma ihåg är att denna del av klassen också är del av en informell organisering på de arbetsplatser där de jobbar. Oftast tillsammans med andra osäkert anställda i vikariereserven. Vilka finns då kvar? De fast anställda som angrips av kapitalets omstruktureringar och krav på flexibilisering. Detta skikt av klassen är de som har insätt att de inte kan fly från arbetsplatsen. De tvingas att socialisera in sig i arbetet. Hos denna del av klassen finns det en insikt om att de måste arbeta tills de är 65 år, eller tills deras rygg knäcks. Dom är majoriteten av arbetarklassen. Och det är också detta skikt som angrips av produktionsförflyttningarna till låglöneområden och krav på omskolningar via arbetsförmedlingen. De är LO-förbundets grundstomme, men många av dem har för länge sedan lämnat facket eftersom de blivit av med sina illusioner om att facket kan göra något för dem. Denna del av klassen är informellt organiserad i starka arbetarkollektiv på arbetsplatserna, eftersom de arbetat tillsammans länge. Detta skikt har sedan länge tröttnat på att gå i demonstrationer och tappat sin tilltro till (kapitalets) politik. De känner sig utan gemenskap när de inte är på jobbet, utanför sitt informella arbetarkollektiv.

Vilka är då vi? Vi är arbetare, studenter, arbetslösa och individer på flykt från arbetet. Vi är fast anställda (eller kommer bli det om några år) och osäkert anställda (och kommer kanske bli fast anställda om några år). Vi är den motor som kapitalet konstant försöker tvinga och disciplinera till arbete eller regelrätt exploatera. Och likt vi lärt oss av våra italienska kamrater på 60-talet (och flera innan dem) så måste vår organisering utgå från vår livssituation, men med målsättningen att förstå helheten, nämligen det kapitalistiska produktionssättet som har skapat vår klass men samtidigt inte kan vara möjligt utan densamma. En diskussion om vår organisering måste därför utgå från vår subjektiva verklighet, hela arbetarklassens objektiva verklighet (alltså kapitalets verklighet). Och den klassammansättning som binder samman dessa verkligheter.

Arbetarkollektiv som direkt organisering och de osäkert anställdas flykt

Vad Kämpa Tillsammans fört fram och visat är att klasskampen hela tiden pågår på arbetsplatsen. Mer eller mindre kollektiv och mer eller mindre intensiv. (2) Den är helt enkelt en oundviklig konsekvens av kapitalismens exploatering. Där kampen är intensivare har informella kollektiv bildats på arbetsplatsen som genom sin gemenskap kan intensifiera angreppen på kapitalet. Det finns alltså olika nivåer i det ansiktslösa motståndet som bestäms av arbetarkollektivets sammanhållning eller hur uppsplittrat kollektivet är. Vi har även lärt oss att det ansiktslösa motståndet och den gemenskap ur vilken det kommer är grunden fàr alla öppna konfrontationer mellan arbetare och kapital. Vi har beskrivit våra erfarenheter och våra försök att utöka denna positiva kultur på de arbetsplatser där vi jobbar eller har jobbat. SAC vill formalisera de starka arbetarkollektiven, göra de till sektioner. Men sektioner och arbetarkollektiv är inte samma sak. Visst har det hänt att arbetarkollektiv har bildat sektioner, men dessa arbetarkollektiv har bestått av arbetare som redan varit radikala innan de började på den specifika arbetsplatsen. De har funnit varandra i sin medvetet offensiva hållning mot ledningen, mot arbetet mm. Vi bortser från dessa arbetare tillfälligt i vår analys. Det konstaterades innan att kapitalismen skapar klasskampen genom det faktum att det finns en lönearbetande och exploaterad klass. Detta innebär alltså att arbetarklassen alltid är involverad i ett lågintensivt, och ofta individuellt, krig mot arbetets organisering, påförande av arbete, dålig löneutveckling osv. Denna kamp sker ofta ”omedvetet”, alltså utan att generalisera sina erfarenheter till arbetarklassens objektiva verklighet i kapitalismen. Oftast uttrycks ”omedvetenheten” i floskler som ”att chefen är dålig” eller ”att ledningen inte är som vi på golvet”.

Ett starkt arbetarkollektiv kräver tid att bygga upp. Vi måste gemensamt med våra arbetskamrater gå in i mindre strider för att vi ska kunna lära oss att lita på varandra. De små striderna, och segrarna, är även viktiga fàr att nästa strid ska bli större, mer öppen och mer radikaliserad. Vi tror att klassmedvetande skapas genom erfarenheter av strider, alltså genom att kämpa vinner vi en högre förståelse för vår subjektiva verklighet så att vi kan närma oss förståelsen av kapitalets objektiva verklighet. Striderna, alltså den kollektiva praktiken på arbetsplatserna, är det centrala. Denna praktik är självklart försvårad för de som tillhör det osäkert anställda och flexibla skiktet av proletariatet. Dels, som vi varit inne på tidigare, för att kapitalet inte tillåter de att ha samma band till gemenskapen på arbetsplatsen (som de fast anställda har). Dels för att deras osäkra kontrakt gör det lätt för ledningen att göra sig av med dem om de går in i öppna strider.

I detta finns en motsättning i SAC:s fackliga praktik (och förespråkandet av arbetarrättigheter) i förhållande till den proletära praktiken mot kapitalet; SAC har blivit de osäkert anställdas fackförening och kan kämpa till sig fasta tjänster för detta skikt, men samtidigt så är det svårt för kapitalet att socialisera in detta skikt i lönearbetets exploatering. Detta skikt är i allra högsta grad Deleuezes och Guattaris nomader. (3) För detta skikt är flykten från arbetet en reell praktik som kapitalet försöker kväsa med arbetsdisciplinering genom arbetslinjen (vi återkommer till detta längre ner). Detta innebär alltså att det flexibla proletariatets vägran och den fackliga interventionen som tillkämpar detta skikt fasta tjänster, leder till dess emancipation under kapitalet. Utökad trygghet under kapitalismen har också sitt pris, i alla fall för en revolutionär rörelse som vill förinta kapitalet. Det inkluderade skiktet hanteras på ett annorlunda sätt. Här tolereras en viss del motstånd och lek från chefernas sida, så länge detta motstånd och denna lek är individuell och inte kollektiv. Det finns en insikt, även hos kapitalisterna, i att exploateringen av arbetarklassen alltid kommer att generera motstånd och det är bättre med lite svinn i produktiviteten för att lätta på trycket som är missnöjet, än att konflikten blir kollektiviserad och öppen. LO facken fyller här en självklar och institutionaliserad roll för rekuperering av motståndet och förandet av detta till förhandlingsbordet. I denna process kväses självaktiviteten och hindras därmed från att gå in i nästa radikaliserade strid.

Osäkert anställda och organisering i den sociala fabriken

Vi har poängterat att osäkert anställda dels har en tendens till organisering utanför arbetsplatserna, dels att kapitalet, genom deras relation till produktionen, har svårt att insocialisera dem i arbetet, vilket genererar flykt från lönearbetet. Organiseringen tar sig ofta formen av gäng; t.ex. kickers, fotbollshuliganer och politiska grupper. Dessa gäng representerar en reell vilja till flykt och försöker fylla det alienerade livet med mening. Denna mening kan se olika ut. Den kan bland annat visa sig som behovet av respekt, viljan att skapa sig ett namn eller viljan att märka ut ett revir och upphöja detta. Det kan även ta sig formen av ideologi. Allt detta representerar en vilja till flykt från kapitalismens krassa verklighet där arbetarklassens liv består av exploaterande lönearbete, en lön som aldrig räcker till, lån och varuskådespelets gyllene ko som du aldrig lyckas äga hur mycket du än konsumerar. Organisationerna fungerar som utopier i tillblivelse. Ofta reproducerar de endast kapitalismens organisering av samhället. De tillämpar representation för att verkställa beslut och domstolar för att döma de som bryter mot regler. De är kapitalismens politiska system, den borgerliga demokratin, i miniatyr. (4)

Organisationerna för även olika typer av kamper som skiljer sig från kamperna i den direkta produktionsprocessen. De spöar huliganer från överklasslaget, försöker ta kontroll över sitt lokalområde eller försöker tillskansa sig pengar. De flesta av organisationernas kamper relaterar till deras flykt från arbetet. Tydligast visar detta sig hos de radikala politiska grupperna. Deras kamper står ofta för ett utökat ”gratissamhälle”. De ockuperar hus, de kämpar för gratis kollektivtrafik, de genomför kampanjer till stöd för nedladdning osv. De vill kunna leva i större utsträckning utan att arbeta eftersom arbetet i allt högre grad relateras till stress, utökade bördor och stulen tid. Kamperna för ”gratissamhället” motiveras sedan ideologiskt av de vänsterideologiska grupperingarna. De säger att ”kapitalismen har förändrats” och att ”vi lever i ett informationssamhälle och inte i ett industrisamhälle”. Den grundläggande motsättningen mellan lönearbete och kapital glöms bort och glöms den inte så representeras den av basfackliga strukturer som SAC eller Livsklubben. Samtidigt är vi medvetna om att detta är riktiga rörelser som kommit till som en konsekvens av omstruktureringen och nyliberaliseringen. Den svenska autonoma rörelsen har trots allt sin vagga i nittiotalets början med den första borgerliga regeringen på decennier, införandet av en nyliberal ideologi och en massarbetslöshet som var en konsekvens av denna ideologi i praktiken.

Vi förstår att dessa rörelser attraherar osäkert anställda med sina krav på allmänningar och befriade varor ur produktionen. Detta gäller för alla dessa gäng och kapitalets svar har varit lika tydligt som det är nödvändigt för dess överlevnad. Arbetslinjen ska få alla dessa fuskare, snattare, fifflare (från mängder olika gäng) att åter indisciplineras i arbete. AUC ska tvinga dem att komma upp på morgonen. A-kasse reformer ska tvinga dem att söka jobb. Vid det här laget kanske du tror att vi kritiserar dessa gäng. I så fall missförstår du oss. Den tiden är förbi. Gängen pratar i allra högsta grad om klass idag (bortsett från några idioter) vilket de inte gjorde när vi lämnade dem. Men detta handlar inte bara om vad de diskuterar på krogen. De är även mötesplatser fàr proletärer med olika subjektiva erfarenheter och skilda förståelser av sin verklighet. Dessa erfarenheter delas mellan de involverade och nya kollektiva strategier kan framträda. Det är gängen som utbildar de radikala arbetare som är grunden för SAC:s sektioner på arbetsplatserna. Det är även därför som ungdomshuset-kravallerna i Köpenhamn och kravallerna i de franska förorterna har samma materiella grund. (5) Osäkert anställda/arbetslösa som gått samman i gäng och för en kamp på den enda arena som erbjuds dem; gatan. Det finns alltså två olika skiktningar inom arbetarklassen som kämpar med de enda vapen som möjliggörs i deras del av kapitalets terräng; kravaller på gatan eller facklig kamp på arbetsplatsen. Det ena är inte mer radikalt än det andra.

Klasskampen som utvecklandet av kapitalrelationerna

Kapitalismen är ett samhälle som grundar sig i värdeförökning genom lönearbete och en huvudmotsättning mellan två klasser; den klassen som säljer sin arbetskraft (och sätts i arbete) och den klass som köper den (och sätter den i arbete). Arbete i rörelse ÄR kapitalet, dess vilkor. Kapitalet sätts alltså i rörelse av arbete. Alltså är arbetarklassen kapitalets villkor. Denna centrala del i Karl Marx teorier diskuterades flitigt på 60-talet. James Boggs från Correspondence trodde att kapitalet kunde krossas av de som marginaliserats från arbetet, de som inte hade några band till den produktiva maskinen och inte fick en del av dess frukter. Mario Tronti (och Classe Operai, den tidskrift han var involverad i) motsatte sig starkt denna tes. I och med att arbete satt i rörelse är kapitalet, så var vägran att arbeta i den direkta produktionsprocessen kapitalets förintande. De marginaliserades kamper, trots deras ytligt destruktiva karaktär, grundade sig i omfördelning av varor. På detta sätt var det tydligt att dessa kamper, som tex. Wattsrevolten 1965, hade mer likheter med en facklig kamp för högre lön (ännu en omfördelning av varor) än revolutionär kamp som hotade lönearbetet som värdeförökning, alltså som kapital. Anledningen att vägran blev central för Tronti var att de italienska kommunisterna kunde lägga en annan merit till sina teoretiska upptäckter, nämligen att klasskampen utvecklar kapitalismen. Den tvingar fram omstruktureringar som tvingar kapitalet att exploatera nya produktiva områden. Proletariatet jagar kapitalet över världen med sina krav på högre lön, kortare arbetsdag, bättre arbetsmiljö och kapitalet svarar med produktionsförflyttningar, som tex i den senaste omstruktureringen till Kina, Indien och Sydkorea. Klasskampens historia är en historia av att kapitalet konstant behöver hitta nya områden (både produktiva och geografiska) för att bibehålla sin förökningsprocess. För att inte gå under.

I detta teoretiska avslöjande hittade de italienska kommunisterna en förklaring till klasskampens begränsning som de själva inte fullständigt hade möjlighet att greppa, eftersom de var låsta av den leninism som dominerade deras historiska klimat och som såg utvecklingen av produktivkrafterna som proletariatets emancipation under kommunismen. Tronti själv såg dock längre än de periodiska klasskampscyklarna och var beredd att identifiera proletariatets vägran som den enda möjligheten till brott med dessa och att en gång för alla blockera kapitalet förökningsprocess. (6) Denna vägran infann sig aldrig i den klasskampscykel operaisterna var en del av. Istället såg vi ännu en omstrukturering och genombrottet av ett finanskapital, som försökte binda proletariatet till kapitalet inte endast genom det produktiva arbetet utan som goda medbrottslingar och medfinansiärer genom aktiemarknaden. Nyliberalismen kännetecknades verkligen som den mest demokratiska fasen i kapitalismens historia. Det var den fasen som rekupererade den gamla rörelsens krav på en demokratisering av arbetslivet och omformade produktionen efter dessa. Det är även den fasen som når de högsta topparna i produktiviteten, vilket för proletariatet innebär en allt ökande arbetsintensitet och exploatering, och det är den fas som samtidigt sätter den djupaste kilen mellan olika skikt inom klassen. De yrkesskolade och inkluderade arbetarna har ansvarat för en extremt maskiniserad och utbildningskrävande produktion här i kapitalismens centrumländer, medan följden för resten av klassen blev en allt mer utökad marginalisering.

Idag kan nyliberalismen inte längre göra denna åtskillnad. Globaliseringen har medfört en allt ökande konkurrenskraft vilket innebär att de inkluderade skikten påtvingas samma flexibilisering som varit ett faktum för de marginaliserade skikten sedan början av 90-talet och de utökade klyftorna som följde i massarbetslöshetens kölvatten. (7) Heltidstjänser delas upp på deltidstjänster med det ideologiska luftslottet ”full sysselsättning” som argument. Lika ofta som de delas upp försvinner de helt och hållet. Den senaste krisen har endast inneburit en intensifiering. Men faktum kvarstår att produktionsförflyttningar och omorganisering av arbetsprocesser efter Lean Produktion modellen gör arbetstidsförkortning möjlig, men endast i den mån att den innebär minskad lön, sänkt sysselsättningsgrad och ofta krav på omskolningar. (8) Här kan vi verkligen prata om den sociala fabriken; med den ökade flexibiliseringen så börjar arbetstiden (jakten på timmar, resor till och från arbetsplatser osv) ockupera allt mer av det som vi brukar kalla fritiden. Samtidigt exploaterar kapitalet genom denna ockupation nya marknader. Vardagspusslet som för klassen blir allt svårare att få ihop resulterade i snabbmatskedjor, utökade satsningar på utbyggnad av infrastruktur och kollektivtrafik. Kapitalismens beroende av (arbets)tid har funnit sin väg ut i all tid som vi disponerar. Att de marginaliserade långtidsarbetslösa och de halvmarginaliserade osäkert anställda intensifierar sin kamp för ett utökat ”gratissamhälle” ter sig inte så konstigt i ljuset av detta. Problemet är att deras kamper medför en viss teoretisk förvirring. Den sociala fabriken är inte produktion. Den är en reproduktion av produktionen. Kamperna mot reproduktionen ligger alla på varans ytliga och politiska nivå. Detta betyder inte att dessa kamper inte är relevanta. De ÄR centrala för att vi ska kunna få våra liv att fungera under kapitalismen, att vi ska kunna reproducera oss själva som arbetskraft. Och för tillfället, i en eller en annan form, är det det enda vi kan göra. Det samma gäller för de fackliga segrarna; högre lön, bättre arbetsmiljö, utökad demokratisering av arbetsplatsen. Klasskampen utvecklar i allra högsta grad kapitalrelationerna.

Kollektiv vägran i den direkta produktionsprocessen

Bekämpa inte alienation med alienerade medel skrev Situationisterna, en vettig kommentar till hur gäng reproducerar kapitalets politik. Vi har alla sett det hända; arbetskamrater som tycker vi ska kontakta facket när vi är medvetna om att vi kan styra upp detta själva. I motsats till terrängen utanför det produktiva arbetet så domineras terrängen på arbetsplatsen (som även kan vara på gatan, i fordonet osv) av ETT väldigt formaliserat gäng nämligen fackföreningen. Att endast kalla LO-facket för ett gäng är kanske lite i underkant eftersom det är mycket mer än så. Fackföreningen fyller en given roll i kapitalismens ekonomi som den part som reglerar priset på varan arbetskraft. I den moderna kapitalismen, alltså den här i centrumländerna, har fackföreningen blivit en så pass institunaliserad del av produktionsprocessen att inte ens politiska borgare vill ifrågasätta dess inflytande. Genom den svenska samförståndsmodellen är facken lika måna som kapitalisterna, genom lokala styrelser och verksamhetsråd, om att öka produktiviteten och planera företagens organisering av arbetet, alltså exploateringen. Detta är en roll i vilken SAC inte kan hota dem (oberoende om de velat eller inte).

En vanlig kritik från vettiga syndikalister, som erkänner det ansiktslösa motståndet som centralt för större och mer öppna konflikter, är att de segrar som vi vinner informellt är lätta att ta ifrån oss. Segrarna ska därför skrivas in i protokoll för att bli beständiga. Men är något beständigt för kapitalismen, bortsett från lönearbetet och vår produktion av kapital? Kan inte kapitalisterna i ena stunden nyanställa 100 arbetare för att i nästa stund lägga ner en hel fabrik? Vi är inte motståndare till formalisering. Det krävs formaliseringar runt kollektiva beslut och strukturer för att de ska fungera. Vår poäng är att klasskampsdynamiken inte ligger på det formella planet. Den är vild, spontan och destruktiv utan att för dess skull var oorganiserad. Organiseringen finns i arbetarkollektivet. Fackföreningen representeras av fackklubben på jobbet (om det nu finns en sådan), ett tydligt gäng. Detta gäng står ofta i motsättning till arbetarkollektivet som är inkluderande för alla arbetare. Olika arbetarkollektiv skriver sina egna oskrivna regler, men det gemensamma är att alla kollektivets medlemmar håller varandra om ryggen mot angrepp. De försvarar sig och de kämpar för att vinna. Som vi skrev ovan är kollektivet inget som är givet utan något som måste skapas genom strider och de polariseringar som följer dem. Men när väl kollektiven har formats framträder brott med produktivitetshetsen. Kamraterna i kollektivet kan spontant, och gemensamt, sänka arbetstempot. De kan istället för att jobba sysselsätta sig med annat som tex degkrig på bageriet där de istället skulle baka. (9) Gemensamt angriper de den proletära värdeförmeningsprocessen genom att nyttja arbetstiden till annat än arbete. Denna befriade tid kan expandera till den grad att den rent ekonomiskt hotar företaget. Och när den angrips försvaras den med en kollektiv klasskamp.

Är det detta som är brottet med klasskampscyklarna som utvecklar kapitalrelationerna? Det är den frågan vi vill undersöka för att se om det finns ett svar. Rörelsen för de osäkert anställda finns redan. Det är möjligheterna till en rörelse runt arbetsplatserna vi måste undersöka. En rörelse som grundar sig i den kollektiva vägran att producera, att vara arbete i rörelse, att vara en del av kapitalet. Vi behöver grupper utanför arbetsplatsen, och som samlar arbetare från olika sektorer med olika erfarenheter, som vill och kan ta sig an denna utmaning. För oss i KOLLA!-redaktionen har det redan börjat formas en sådan gemenskap med Motarbetaren. Samtidigt är det relevant att vi är en del av andra existerande rörelser; rörelserna för de osäkert anställda. Flexibiliteten som varit en del av de osäkert anställdas liv börjar påföras de fast anställda, de yrkesskolade, de som vi har kallat den första arbetarrörelsen. Och dessa börjar lära sig av de osäkert anställdas kampmetoder. (10) Att vi är en del av rörelserna ger oss möjligheter att träffa andra proletärer att dela våra erfarenheter med, att undersöka och att reflektera med över dessa erfarenheter. Det ger oss möjlighet att mobilisera till vårat projekt, den kollektiva vägrans projekt, samtidigt som vi kan bistå dem med mobilisering till deras kamper. Fördelen med att organisera grupper utanför arbetsplatsen är att dessa grupper lättare kan se de större rörelserna i kapitalismen, alltså arbetarklassens objektiva verklighet. Dessa grupper måste slutligen sammanföras med arbetarkollektiven på våra arbetsplatser. När vi når detta då har vi en ny rörelse.

Det kommunstiska partiet växer fram i klasskampen.

———————————————————————————————–

1. Lenin gick själv emot sina utstakade teser som formulerades i Vad bör göras? när han som revolutionär deltog i revolutionen 1917 tillsammans med arbetare och bönder, men synen på klass och medvetande, som passade den ryska industrialiseringen med bolsjevikpartiet som dess påtvingare, tog han från Kautsky. Som Gilles Dauve skriver i Renegaten Kautsky och hans lärjunge Lenin: Det är även nödvändigt att lyfta fram vad Kautsky kallar förenandet av arbetarrörelsen och socialismen. Nu: ”Socialistiskt medvetande idag (?!) kan endast växa fram på basis av en djup vetenskaplig kunskap… Men bäraren av vetenskapen är inte proletariatet utan de borgerliga intellektuella; … sålunda är det socialistiska medvetandet något som bibringas proletariatets klasskamp från utsidan och inte något som växer fram spontant inom den”. Dessa ord från Kautsky är enligt Lenin ”i grunden sanna”.

Vad bör göras? http://www.marxists.org/svenska/lenin/1902/02/vadborgoras.htm

Renegaten Kautsky och hans lärjunge Lenin: http://www.geocities.com/forkommunism/texter/dauve_kautsky.html

2. Se förordet till Vi vill ha allting! – En historisk bakgrund till den autonoma marxismen eller Arbetsorganisering och arbetarautonomi i terminal.

Vi vill ha allting! http://www.geocities.com/insurrection_raven/se_texts/vi_vill_ha_allting.html#vi_vill_ha

Arbetsorganisering och arbetarautonomi i terminal: http://kampatillsammans.wordpress.com/2008/01/06/arbetsorganisering-och-arbetarautonomi-i-terminal/

3. Gilles Deleuze & Felix Guattari Nomadology: The War Machine, Semiotext(e) 1986.

4. Som vi skrev i förra numret så har den franska kommunisten Jacques Camatte också dragit slutsatsen att de rådande alternativen för organisering (alltså parti, fack, politisk grupp) alla antar formen av gäng under den reella underordningen. Enligt Camatte tenderar kamperna att bli inom-kapitalistiska. Detta påvisar samma problematik som återfinns hos Lenin, och det han var oförmögen att se nämligen att proletariatets kamp skapar den organisering den har behov av. Det var därför han missade proletariatets diktatur i de ryska sovjeterna. Vi intresserar oss för Camattes analys men är inte beredda att dra hans slutsater (nämligen organiseringens omöjlighet bortom spontaniteten), utan hävdar att organiseringen finns redan inom den direkta produktionsprocessen och måste utökas så den når utanför arbetsplatsen och att gängen har möjligheten att sammanföras med organiseringen genom undersökningen.

On organisation: http://marxists.anu.edu.au/archive/camatte/capcom/on-org.htm

5. Se Republikens avskum – Perspektiv på det franska förortsupproret i nov 2005 i detta nummer av KOLLA!

6. Se Mario Tronti The strategy of the refusal, 1965.

The strategy of the refusal: http://www.classagainstclass.com/index.php?option=com_content&view=article&id=3:the-strategy-of-the-refusal-mario-tronti&catid=1:mario-tronti&Itemid=3

7. Se Förenade Vårdares artikel om omstruktureringen i handikappvården (publicerades i förra nummret av KOLLA! under namnet Vården – En introduktion)

Finns publicerad här under namnet Vården – en introduktion till klasskamp på LSS-boende: http://www.forenadevardare.se/index.php?categoryid=9&p2_articleid=60

8. Se Aufhebens textsamling Stop the clock! med olika bidrag till kritik mot den nyliberala omstruktureringen och konsekvenserna av arbetstidsförkortning, marginalisering, utökade krav på sysselsättning mm.

Stop the clock! http://libcom.org/library/aufheben/pamphlets-articles/stop-the-clock-critiques-of-the-new-social-workhouse

9. Se Kämpa Tillsammans Det ansiktslösa motståndet – vardagsmotstånd på ett svenskt bageri. Gilles Dauve och Karl Nesic har efterfrågat en historisk undersökning av möjligheterna till brott med de periodiska klasskampscyklarna i sin text Att arbeta eller inte arbeta? Är det frågan? I texten diskuterar de exempel på sådana brott. Vår kamrat Marcel har ställt sig samma frågor i sin Angreppets och undandragandets kommunism, då med förslag på organisering runt ett sådant projekt.

Det ansiktslösa motståndet – vardagsmotstånd på ett svenskt bageri: http://kampatillsammans.wordpress.com/2008/01/06/det-ansiktslosa-motstandet/

Att arbeta eller inte arbeta? Är det frågan? http://www.riff-raff.se/5/attarbeta.php

Angreppets och undandragandets kommunism: http://www.riff-raff.se/7/angrepp_undandragande.php

10. Se hur de franska arbetarna agerade vid produktionsförflyttning av en textilfabrik i Henri Simons Från Cellatex till Moulinex – ett utbrott av öppet socialt våld.

Från Cellatex till Moulinex – ett utbrott av öppet socialt våld: http://www.riff-raff.se/2/frctm.php

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: