Gabriel Tarde
Straffets filosofi (1912)

Förord: Nya erfarenheter och ny spridning

Republikens avskum skrevs inför Vår Makt 2008 att publiceras i den numera insomnade Tidskriften KOLLA! – Magasinet för det permanenta äventyret. Texten blev dock aldrig tryckt och när det nu slutligen händer krävs det en uppdatering som grundar sig i nya erfarenheter. I december 2008 skakades Malmö av ett eget förortsuppror: kravallerna i Rosengård. Många likheter återfinns mellan Rosengårdskravallerna och det franska förortsupproret, men självklart var både intensitet, spridning och sammansättning annorlunda. I Malmö verkade den övervägande delen deltagare i upproret vara mycket unga. Upproret hade även sin grund i en ockupation (influerad av tidens husockupantrörelse), men rörde sig sedan bortom den ursprungliga frågan om att behålla föreningslokalen/moskén på Herrgården. Detta kan förklara varför deltagarna i upproret var mer öppna för kontakt med radikala rörelser. Den materiella kontexten för revolten delade dock många likheter med Frankrike, helt enkelt eftersom det är liknande processer vi ser i kapitalismens utveckling i västvärlden. Den duala arbetsmarknaden och förändringar i den globala klassammansättningen avspeglar sig på Rosengård. Det är främst ett område bestående av det skikt som vi definierat som oanställbara (se nedan för utförlig teoretisk diskussion). Områdets låga medelålder (hälften är mellan 19 och 64 år, alltså i arbetsförd ålder) kan också ha haft en demografisk påverkan på upprorets sammansättning.

När det gäller statens direkta reaktion på upproret ser vi en tendens till större insatser och investeringar i området (det finns dock förvånansvärt lite forskning på detta område). Satsningar på Bokaler (som ska uppmuntra lokalt företagande och skapa arbetstillfällen), upprustade fastigheter i Herrgården och mängder med sociala satsningar har följt efter revolten. Även repressionen ökade genom att polisen i princip ockuperade stora delar av stadsdelen en lång tid efter kravallerna. För en mer detaljerad skildring av Rosengårdskravallerna hänvisar vi till den eminenta Rosengård i Revolt av Mookie Blaylock (publicerad i Direkt Aktion nr 58). Även Grekland drabbades av omfattande kravaller efter att den 15-åriga Alexandros Grigoropoulos sköts ihjäl av polis i stadsdelen Exarcheia (Aten) i december 2008. Detta uppror verkade ha en öppnare och mer inkluderande karaktär (jämfört med den franska revolten) och blev startskottet för ytterligare protester. Om man ska försöka se några generella tendenser i de senaste revolterna så verkar det just vara att exkluderingen minskar. Men det är en fråga för en helt annan text

filla 2011

Introduktion: Två rörelser
Upproret i de franska förorterna (banlieues) som påbörjades i slutet av oktober 2005 spred sig över alla världens tv-kanaler. Många radikaler över hela världen applåderade upproret och sa att det bara varit en tidsfråga. En kamrat som under den här perioden befann sig i en MST-kontrollerad by i Brasilien berättade att folk jublade och diskuterade händelsen ivrigt. Samtidigt såg många det som ett uppror genomfört av marginaliserade invandrare som politikerna nästan lämnat att ruttna i enorma getton i anslutning till storstäderna. Radikaler diskuterade händelsen som utförd av ”den andra” (immigrerad och i arbetskraftsreserven) samtidigt som händelserna glorifieras. Andra var kritiska och framhåller upprorets nihilistiska karaktär och att det gick ut över andra skikt i den franska arbetarklassen och misslyckades med att etablera kopplingar till dessa. Fakta kvarstår. Ingen kan veta något säkert. Deltagarna i den franska förortsrevolten ställde inga krav, hade inga talespersoner och inga representanter. Det närmaste vi kommer är MIB (Mouvement de l’immigration et des banlieues). De är baserade i de förorter till Paris där revolten började och var som mest intensiv. Organisationen genomförde även vissa demonstrationer och mobiliseringar som samlade deltagarna i upproret. Men det är otvivelaktigt att MIB bara var en del av den franska förortsrevolten. Spridningen, omfattningen och självorganiseringen hade de inget med att göra. De har blivit hårt kritiserade för att de påstods göra sig till upprorets röst utåt och överskattade upprorets innehåll.

Den reformistiska franska vänstern förkastade fullständigt revolten. De såg revolten, i bästa fall, som ett symptom på den sociala situationen i förorterna. Uppdelningen mellan förorterna och vänstern förbättrades inte heller av studentrörelsen mot CPE (Contrat première embauche) våren 2006. Dels utestängdes ungdomar från förorterna från demonstrationerna mot CPE (genom fackföreningarnas demonstrationsvakter). Dels angrep och/eller rånade ungdomar från förorterna studenter som deltog i protesterna. För att börja förstå revoltens begränsningar (och möjligheter) måste vi försöka greppa klassammansättningen i dessa båda rörelser. Vi måste titta på hur kapitalet genom sina utökade krav på flexibilisering av arbetskraften (och uppdelningen i anställbara och oanställbara) försöker bibehålla social fred genom att med bidrag bibehålla reproduktion av människor, men inte av arbetskraft. Vi måste även titta på hur kapitalet separerar rörelser genom att tillgodose vissa krav (CPE-lagen stoppades), medan andra disciplineras hårdare (efter förortsrevolten sänktes åldern för praktik till 14 år, som en del av disciplineringen till lönearbete, och nattarbete för dessa tilläts också). Vi måste också titta på flera centrala myter om förorterna. Majoriteten av de gripna, som var myndiga, hade anställning (en flexibel och osäker sådan). Det var i högsta grad en proletär revolt och inte en revolt av marginaliserade. Att, som vissa borgerliga medier antydde, det skulle ha funnits en islamistisk fundamentalism i grunden stämmer inte heller, eftersom deltagarna inte lyssnade till de muslimska organisationernas krav på att avbryta revolten. Den etniska sammansättningen bland de gripna påvisade också att en tredjedel var ”etniska fransmän” (i vissa distrikt upp till 36%, alltså den största etniska gruppen bland de gripna!)

Vi måste även titta på Sverige. I Rosengård, Malmö, så såg vi tendenserna till uppror efter att polisen dragit vapen mot några barn som kastat ägg på dem. I Ronna, Södertälje, angreps en polisstation efter flera gripanden. I Norrebro, Köpenhamn, efter att Ungdomshusrevolten dog ut så brändes egna eldar efter att en äldre palestinsk man (känd och respekterad av lokalsamhället) trakasserades av polisen. Vi kommer inte att kunna förstå dessa händelser i vårt närområde och i våra kvarter utan att vi tittar på den revolten som uppenbarligen influerar till kamp. Och endast genom att försöka förstå den kan vi veta hur vi som radikal rörelse kan närma oss den.

De döda: En kort bakgrund
Den 6 oktober 1990 prejade polisen ner en motorcykel vid en vägspärr i Vaulx-en-Velin, en förort till Lyon. Caludio Thomas, en handikappad pojke, dog. Händelsen tände hatet hos de unga i området. De attackerade polisen och tre dagars kravaller följde. På den andra dagen plundrades ett shoppingcenter och brändes ner. Området hade redan sett stora, och liknande, kravaller 1979. Kampen stod denna gång emot ”Le Penifieringen” av det franska samhället som invånarna i förorten såg uttryckas genom polismakten. Nästa år, alltså 1980, var det nya konfrontationer i området Chauron (i staden Saint-Denis) på den franska ön Réunion i Indiska oceanen. Denna gång hotades Tele Free Dom, en vänsteroppositionell tv-station, av nedstängning. Tusentals arbetare slogs med polisen och massplundringar av köpcentrum förekom igen. Samma år förekom kravaller i Sartrouville och Mantes-la-Jolie, två förorter till Paris. Det förekom massplundringar av köpcentrum, precis som i revolten i Los Angeles 1992. Dessa händelser kan ses som kulmen av en våg av kravaller som inleddes i Venissieux, också en förort till Lyon, 1981.

Efter kravallerna i Vaulx-en-Velin skrev Le Progres de Lyon den 8 oktober: ”Nio år efter Venissieux: Förorternas sjukdom har inte blivit botad”. Samma dag hade även Liberation en artikel: ”I Lyon finns det en lång lista av offer som igår bidrog till ilskan hos de unga kravalldeltagarna. I oktober 82: Wahid Hachici (Vaulx-en-Velin) och Ahmed Bouteija (Bron) dödades. I november 82: Polismannen Bernard Taffine misshandlade Mohamed Abidou. Fallet las ner. Den 6 mars 85: Barded Barka, 15 år gammal, (Vaulx-en-Velin) dödades vid en vägspärr. Polismannen förflyttas. Mustapha Kacir (Vaulx-en-Velin) misshandlas av två poliser i juni 85. Inga juridiska följder. I september 85 dödas Noredine Mechta av två vakter på en nattklubb. Aziz Bougheza (Mions) sköts till döds i juni 87 av en polis. Farid Oumrai, 17 år, sköts i ryggen av en taxichaufför hösten 88. I december 89 så dödades Abdallah Bouafia i Lyon, 42 år och tvåbarnspappa, efter längre tortyr genomförd av fyra säkerhetsvakter. Den 9 augusti 90 mördades Akim Merabet, 22 år, (Cremieu) precis som hans bror 18 månader tidigare.” Le Figaro skriver den 9 oktober: ”Claudio Thomas […] är det elfte offret till följd av olika olyckliga omständigheter. Elva offer av vilka tio har utländskt klingande namn. Elva offer vid poliskontroller som fått en olycklig utveckling eftersom personen som stoppats försökte fly eller hade ett aggressivt uppförande och polisen, i tron att det är legitimt självförsvar, skjutit. Utan tvekan alldeles för snabbt.”

Fakta:

Clichy-Sous-Bois
Förorten där revolten inleddes, och var som starkast, har 28.000 invånare.
30% går på RIM (socialbidrag).
25% är arbetslösa (50% för de under 25 år).
1/3 av befolkningen har invandrarbakgrund.
Medelklassen utgör 4,7% av befolkningen.

Händelserna: Frankrike Brinner
Den 27 oktober spelar ett tiotal ungdomar fotboll i Clichy-Sous-Bois. Solen håller på att gå ner och ungdomarna beger sig hemåt. De sneddar över en byggarbetsplats, antagligen för att förkorta vägen. Snart ringer telefonen hos larmcentralen. Någon meddelar att ett gäng ungdomar ”befinner sig på ett bygge och antagligen stjäl”. En polispatrull anländer till platsen. Innan de beger sig ut ur bilen kallar de på förstärkning (trots att ingen konfrontation skett) och ytterligare elva poliser anländer till platsen. Nu kan jakten börja.

När ungdomarna får syn på snutarna vet de vad som väntar; ratissage (visitering). Trots att det i efterhand kommer visa sig att ingen stöld höll på att begås väljer ungdomarna att fly. De vet att polisen inte behöver en anledning för visitering. I bästa fall får de ligga på marken i några timmar, bli leggkollade och utstå kränkande, och ofta, rasistiska glåpord för att sedan bli släppta. I sämsta fall blir de efter dessa timmar omhändertagna och körda till en polisstation inne i stan. Då kan de bli släppta mitt i natten utan någon möjlighet att ta sig hem förrän med pendeln morgonen efter. De vet även att när de väl befinner sig på stationen kan vad som helst hända.

För sex av ungdomarna blir flykten kort. De omringas av snuten, omhändertas och körs bort. Tre lyckas ta sig undan med polisen hack i häl: Muttin Altun, 17 år, av turkisk bakgrund; Zyed Benna, 17 år, av tunisisk bakgrund; Bouna Traore, 15 år, från Mali. I sina allt mer desperata försök att komma undan flyr de in i en el-central. De försöker att gömma sig i ett utrymme utan att veta att detta utrymme rymmer en elektrisk transformator. Den elektriska stöten dödar Zyed och Bouna omedelbart. Muttin blir allvarligt skadad.

I efterhand visade det sig att Muttin väntade på uppehållstillstånd. Flera av de omhändertagna ungdomarna hade inte sina id-kort med sig. Detta var ytterligare anledningar till att fly. Ingen av de omhändertagna eller dödade fanns med i polisens register eller var straffade sedan tidigare. Nyheten sprider sig snabbt. När polisen och brandkåren anländer till elstationen angrips de med stenkastning från ett dussin ungdomar. Sedan förstör angriparna några busshållsplatser, bränner 23 bilar (inklusive polisbilar och kommunala fordon), attackerar en affär, en skola, ett postkontor och folkets hus. Trehundra poliser sätts in för att hantera ungdomarnas ilska.

Nästa natt slåss 400 personer med polisen i Chene-Pointu (där Zyed och Bouna bodde). Skott avfyras mot ett CRS-fordon (den franska kravallpolisen). Poliser skadas och upp emot 30 bilar bränns. Nitton personer stoppas, varav fjorton omhändertas. Polisernas fackförening begär mer resurser. Dåvarande inrikesministern Nicolas Sarkozy ger besked att alla polisfordon kommer att utrustas med videokamera. Dagen efter (29 oktober) hålls de två döda pojkarnas begravning. Tusentals deltar i en tyst marsch efteråt i Clichy-Sous-Bois och flera bär t-shirts med de dödas namn och texten ”döda för ingen anledning”.

Revolten börjar kort efteråt. På natten sätts det eld på mängder av bilar. Flera ungdomar som bär på hammare och bensindunkar stoppas av polisen. Kravaller utbryter i Forestiere. CRS skjuter in tårgas i en moské. Flera poliser skadas och elva personer stoppas. Den 31 oktober vägrar de dödade pojkarnas föräldrar att träffa Sarkozy, men manar till lugn. Samma dag så döms tre ungdomar (en fransk, en marockan utan papper, en från Elfenbenskusten med franskt medborgarskap), som greps under de senaste dagarnas strider i Clichy-Sous-Bois, i en expressrättegång till åtta månaders fängelse, av vilka de måste spendera två månader inlåsta. Åtalet gäller våld mot tjänsteman. Ytterligare fem ungdomar inväntar rättegång.

Det muslimska lokalsamhället organiserar en fältgrupp som ska ta kontakt med ungdomarna och uppmana dem att inte bruka mer våld. Det hjälper inte och konfrontationerna fortsätter. Bilar sätts i brand och när polisen kommer in i området kastas molotovs och stenar på dem från hustak. Polisen skjuter gummikulor och tårgas. Polisens garage i Montfermeil, nära Clichy-Sous-Bois, sätts i brand. Mängder av polisfordon förstörs.

Dagen efter börjar revolten sprida sig över Frankrike. Flera hundra bilar bränns runt om i landet, de flesta i Siene-Saint-Denis. Enligt den franska regeringen är detta fortfarande inte så uppseendeveckande utan ”kvoten för urbant våld under en genomsnittsdag”. I andra områden i landet förekommer inga direkta konfrontationer. Små grupper tänder eldar och rör sig snabbt vidare till nästa ställe innan polisen hinner komma. Sarkozy uttalar sig i Le Parisien och säger att regeringen inte kommer att gå milt på dem som bryter mot lagen så att de bättre kan skydda resten av befolkningen.

Under de kommande dagarna stiger antalet brända bilar från 400 till 1400 per natt i hela Frankrike. I Paris attackeras den andra november en polisstation, ett varuhus och dyra klädaffärer. I Bobigny sätts bilar i brand precis utanför kommunfullmäktige. I Hauts-De-Siene och Alunay-Sous-Bois kastas molotovs på polisstationer. Tre journalister från franska TV2 tvingas överge sin brinnande bil. En brandman får allvarliga brännskador i ansiktet av en molotov. En Renault bilaffär, några skolor och en bank antänds. Skott avfyras mot CRS i La Courneuve och Saint-Denis. I La Courneuve kastas även molotovs mot en helikopterplatta och i Clichy-Sous-Bois attackeras en brandstation. En regional tåglinje stängs av pga kontinuerliga attacker mot tågen.

Sarkozy meddelar att våldet inte alls är spontant utan planerat och att regeringen försöker få information vem som ligger bakom det. Dagen efter börjar bilar brännas i centrala Paris. Flera poliser skadas igen. Längre konfrontationer med polisen förekommer inte dock inte. Folk dyker upp, slår till och försvinner lika snabbt. Le Nouvel Observateur tillkännager att pga. av de strider och arresteringar som skett dagarna innan så har ”avskummet” (som Sarkozy kallat upprorsdeltagarna) valt att agera utanför sitt territorium. Samma tidning konstaterar att de mål som angrips huvudsakligen är symboler för auktoritet, tillsammans med vissa privata intressen.

I Vald Oise, där 105 bilar bränns, plundras även en livsmedelsaffär. Kollektivtrafik stängas av i flera områden för att garantera säkerheten. Flera lagerbyggnader attackeras och bränns ner, bla ett större mattlager i Aulnay-Sous-Bois. I Bobigny kastas molotovs mot tingsrätten. Skott avfyras igen mot kravallpolisen denna gång i Neuilly-Sur-Marne. I Stains börjar borgmästaren (medlem i franska kommunistpartiet) prata med några deltagare i revolten. De bränner ner hans bil framför hans ögon. Bussar bränns. I Trappes Yvelines antänds ett garage och 27 bussar förstörs. Runt 250 personer omhändertas av polisen i hela Frankrike. I Sevran skadas en handikappad kvinna när en buss attackeras. Sarkozy lovar hårdare tag. Marine Le Pen, Jean Marie Le Pens dotter och vice partiledare för Front National, kräver att regeringen inför undantagstillstånd. Philippe De Villers ber premiärministern att ”förstärka regeringens reaktion på vad som verkar vara ett etniskt inbördeskrig”.

Nästa natt omhändertas 203 personer av polisen. I Bobigny bränns flera bilar i ett underjordiskt garage, varav de flesta tillhör tingsrätten bredvid. Ännu ett bussgarage antänds, denna gång i Aisne. Nya Renaultaffärer attackeras. Molotovs kastas mot polisstationen i Place-des-Fetes. I Ile-De-France (regionen där Paris ligger) förstörs en rättegångsbyggnad och antänds. Fler skolor bränns ner. Fler affärer och lager bränns ner; en bilaffär och en mataffär i Montreuil, ett textillager i Aubervilliers. I Seine-Maritime stoppar ett gäng människor en buss och sätter fyr på den efter att ha släppt ut alla passagerarna. Några hundra personer deltar i demonstrationer som kräver att våldet ska sluta. Under nätterna börjar Paris bevakas av en helikopter utrustad med spotlight och videokamera. Ytterligare 2300 poliser mobiliseras utöver de som redan är i tjänst. Natten mellan den femte och sjätte november så antänds 1295 bilar i hela Frankrike varav 741 endast i Ile-de-France och 312 personer omhändertas. Polisen attackeras åter igen från hustak. Denna gång kastas stenar, cykelhjul och vagnar i Yvelines. Ett försök görs att bränna ner en oljedepå, men misslyckas.

I Corbeil-Essonne används en bil som ramm för att ta sig in på ett McDonald’s. Stället bränns sedan ner. I Grigny (södra Paris) slåss runt 200 personer med polisen. Några pumphagelskott skjuts mot snuten. Ett dussin poliser får lättare skador och två får allvarligare. I Evreux, Normandy, bränns en affär, ett postkontor, stadshuset och två skolor. Sabotage och bränder drabbar ett kraftverk i Grand Vallauris. En koreansk tv-journalist angrips i Aubervilliers. Elva personer omhändertas när de försöker tillverka antändningsanordningar. Bränder drabbar områden i Frankrike som tidigare har varit lugna: som Bretagne, Alsace, Lorraine, Auvergne, Limousin och Cote d Azur. Det är mest brända bilar som antänds av små grupper som lyckas ta sig undan trots att flera helikoptrar patrullerar områden i hela Frankrike. Trots att mycket få direkta konfrontationer förekommer, så uppger flera poliser att de angrips med sten och molotovs på håll. I Evry hittas 150 molotovs som gömts.

Natten mellan den sjätte och sjunde november var revoltens klimax. Denna natt brändes 1408 bilar och 395 personer omhändertogs. Sammanlagt är nu 83 personer anhållna sedan upproret inletts. ”Detta är en ny typ av stadsgerilla, som förflyttar sig mycket snabbt, antänder eldar, förstör, attackerar, men undviker direkta konfrontationer med polisen och som har kunskapen om hur de ska använda alla kommunikationsmedel” (Liberation, samma dag). I Toulouse förekommer direkta konfrontationer med snuten. I Rouen och Perpignan används bilar för att bryta ner dörrar till polisstationer. I Saint-Etianne angrips en skola och kollektivtrafiken är nästan helt stillastående. En tv-station förstörs i Asiniere-sur-Seine (Haute-de-Seine). Eldar tänds i Lyon (där strider brutit ut innan upproret efter att en arabisk pojke blivit misshandlad av polisen), Lille, Orleans, Nice Bordeaux och Strasbourg. Ett barn på 13 månader skadas i huvudet när en buss attackers i Colombes. Ungdomsanstalter, motorcykelaffärer, medicinlager och valutakontor attackeras på olika ställen i Frankrike.

En 61-årig man dör när han angrips för att han försöker försvara sin bil. Revolten har skördat sitt första och enda dödsoffer. Hans fru hänvisar sedan i media till sin makes dåliga hjärta. De franska islamiska organisationernas kommitté lanserar en fatwa mot deltagarna i upproret. Borgmästaren i Raincy (Seine-Saint-Denis) organiserar medborgargarden som patrullerar gatorna. Politikern Pascal Clement säger: ”Tills förra helgen var det bara urbant våld. Nu är det ett riktigt uppror”. Sarkozy meddelar borgmästarna om att de är tillåtna att införa utegångsförbud och att en lag om undantagstillstånd som tillämpades under upproret i Algeriet den tredje april 1955, när landet var fransk koloni, kommer att återinföras. Politikern Philippe de Villiers önskar att armén ska sättas in och att alla immigranter ska arresteras. Tre bloggare arresteras (två från Paris och en från Aix-en-Provance) för anstiftan till attacker mot polisen. Natten den sjunde november genomförs attacker i 226 franska städer, men mängden brända bilar och omhändertaganden har sjunkit. Myndighetsbyggnader fortsätter brinna och två italienska journalister attackeras i Clichy-sous-Bois. I Toulouse släpps passagerare ut ur en buss innan den antänds. Tidningar skriver att en kille har blivit allvarligt skadad i handen när han försöker kasta tillbaka en tårgasgranat (handen sprängs praktiskt taget av).

Upproret avtar i Parisområdet efter den sjätte till sjunde november, men fortsätter i provinserna. De muslimska organisationerna uttalar sig mot våldet igen. I vissa områden förbjuds försäljning av bensin och gas till minderåriga. I Lyon stängs tunnelbanan av efter att molotovs upprepande gånger kastats på spåren. En 53-årig man skadas av ett handtag som kastas från en byggnad. En liten spridning börjar märkas. I Bryssel, Luxemburg och i västra Italien bränns bilar. Polischefen Michel Gaudin säger att deltagarna i upproret drivs av ”en anti-institutionell vilja”.

Den åttonde november under en utfrågning i parlamentet uttrycker Sarkozy en önskan ”att alla invandrare, med uppehållstillstånd eller utan, som döms för upproret ska deporteras”. Uttalandet kritiseras hårt från människorättsorganisationer. Samma dag utlyses utegångsförbud i 25 regioner med start den nionde november. Det reglerar att:

- Folk och fordon inte får cirkulera i vissa områden under vissa tider.
- Säkerhetsområden i städerna upprättas.
- Mötesfriheten avskaffas tillfälligt.
- Vissa personer försätts i husarrest (utan dom).
- Husrannsakningar får genomföras var som helst, när som helst på dygnet, utan husrannsakningsorder.
- Vapen och ammunition måste lämnas in till polisen.

Det mobiliseras 11.500 poliser i hela Frankrike för att utegångsförbudet ska upprätthållas. Som en konsekvens av detta minskar revolten i omfattning: bara 617 bilar bränns och 280 personer omhändertas. En rysk journalist attackeras i Lyon och attacker på myndighetsbyggnader, skolor och polisstationer fortsätter under natten. Dagen efter inrättar bara sju regioner undantagstillståndet. Demonstrationer förbjuds i Paris från kl. 22.00 på lördag till 10.00 på söndag. Under de följande dagarna så grips en polis och fyra andra utreds för övervåld mot en man i La Courneuve. Åtta andra poliser utreds efter en dokumentär i franska TV2. Försäljning och transport av bensindunkar förbjuds i Paris.

På torsdagen den tionde november tackar Jean-Marie Le Pen, ledare för Front National, premiärminister Dominique de Villepin och inrikesminister Sarkozy för att ha genomfört samma åtgärder och använt samma politiska retorik som Le Pen själv. Revolten tappar i styrka i Paris, men fortsätter i andra regioner: tex. saboteras flera el-centraler i Amiens (Somme), där utegångsförbudet råder och det förekommer regelrätta strider med polisen. Även i Lyon förekommer kravaller. Antalet poliser som mobiliseras stiger till 12.000 de följande dagarna. Den 13 november bestämmer det franska parlamentet att utöka utegångsförbudet i 3 månader. Antalet attacker sjunker drastiskt och natten mellan den 16-17 november bränns bara 98 bilar och 33 personer omhändertas (varje natt antänds ca. 90 bilar i Frankrike).

Konsekvenser: Repression, reparation och arbete
Sammanlagt så har 4770 personer omhändertagits av polisen (hälften efter att revolten var över) varav 763 har dömts. Av dessa är 107 minderåriga. Antalet skadade poliser var 26. Tre personer deporterades. Runt 300 städer var involverade i revolten. Franska försäkringsbolag beräknade förstörelsen till 200 miljoner euro. Folk dömdes generellt till högre straff än vad domarna varit för liknande företeelser innan. Den 8 november (innan revolten fullständigt hade krossats) antog det franska parlamentet ett nytt program för förorterna. Några av åtgärderna var:

- Ungdomar under 25 år (som bor i ett av 750 ”riskområden”) kallas till en intervju på arbetsförmedlingen under de närmaste 3 månaderna. Åtgärd bestäms som ska börja gälla inom 3 månader, alltså anställning, praktik eller utbildning.

- De som går på RIM (socialbidrag) uppmanas att hitta ett jobb genom en bonus på 1000 euro vid anställning och en månadsbonus på 150 euro de första 12 månaderna om du lyckas behålla ditt jobb.

- Skapandet av 20.000 jobb inom offentlig sektor i utsatta områden.

- Rekrytering av dubbelt så många familjestödjare.

- 15 nya skattelättnadszoner instiftas i förorterna vilket ska uppmana företag att investera (detta utöver de 85 zoner som redan finns).

- Riktade bidrag till utsatta områden kommer att öka 25% under två år för att förbättra boendesituationen.

- 5000 assistenter ska anställas i 1200 skolor i ”riskområden”.

- Praktik ska vara möjlig från 14 år (istället för dagens 16 år). Nattarbete ska även tillåts för dessa.

- Man satte upp målet att dubbelt så många elever ska avsluta med fullständiga betyg.

- 100.000 nya stipendier ska inrättas (idag är de 30.000).

- 10 extra internatskolor ska inrättas (för de mest lovande och motiverade eleverna).

- Fler lokala vårdcentraler och mer resurser till mobila psykiatriska team.

- En byrå för ”socialt sammanhang och jämställdhet” ska inrättas som ska fungera som talespersoner inför borgmästare och lokala myndigheter.

- Hundra miljoner euro ska ges till 14.000 lokala föreningar.

- 2000 fler lokala poliser till ”riskområden”.

Statens mål var tydligt, nämligen att reparera de sociala banden till befolknigen i riskområdena vilket betyder ansträngningar att stärka lokala myndigheter för att förstärka statens position i områdena. Försvagningen av kapitalets vänster skapar ett tomrum staten vill fylla. Detta sker bla. genom fler tjänster direkt kopplade till den lokala myndigheten och stöd till föreningar för att kanalisera missnöje in på demokratiska vägar. Staten har bevisat att de förstått revoltens splittrade karaktär och ger därför olika resurser till olika lokala delar.

Borgmästare och lokala myndigheter fungerar som centrum i denna i denna process. Staten försöker även att ”aktivera” arbetslösa genom mer individuell kartläggning och mer detaljerade planer för dem. Nya flexibla och underbetalda jobb har dykt upp, arbeten som inte nödvändigtvis är produktiva utan syftar dels till att sysselsätta folk i riskzonen, dels att deras anställning går ut på att utöva kontroll över andra i riskzonen. Företag som redan omlokaliserat sin verksamhet till förorten (pga. skattelättnaderna) anställer fortfarande under samma premisser som på alla andra ställen. Dina chanser att få anställning minskar markant om du har ett utländskt namn. I skolan så har regeringen utökat övervakningen genom assistenter. Fler lärare har inte anställts och inga extra studieresurser har givits. Allt detta är ett led i en utökad sållning mellan anställbara och o-anställbara. Fler lagar infördes också mot immigration i kölvattnet av revolten. Sarkozy gav nya riktlinjer om sk. utvald immigration vilket innebär endast immigration av yrkesskolad arbetskraft. Mål sattes också upp att 25.000 papperslösa ska deporterats från dessa områden.

Analys: Arbetarklassen i förorterna och förorterna i världen
Vid sin kulmen beräknas det att 15.000 personer deltog i revolten (mer eller mindre aktivt). Inga försök att hålla territorium genomfördes (inga barrikader byggdes) och direkta konfrontationer med polisen var ovanliga. Trots att de officiella opinionsundersökningarna visat ett lågt stöd för upproret (marginellt högre i förorterna) så har få angivits (vilket media, polisen och politiker uppmanat till). Detta tyder på en tyst solidaritet. Det mest anmärkningsvärda är att några få av dem som fick sina bilar nerbrända var, när de intervjuades av media, förstående. Dessa hänvisade till att för många av förorternas invånare så har alla andra politiska kanaler stängts och att detta är enda sättet att få uppmärksamhet från staten och media.

Det proletära nöjet i Frankrike att bränna bilar sägs ha uppkommit i slutet av 70-talet i Strasbourg då det började tillämpas på nyårsafton och helt uppenbart var billigare än smällare och väckte större uppmärksamhet. Vissa sociologer har hävdat att bilen är ett mål för förortsungdomarna eftersom den representerar en mobilitet de är förvägrade (kommunikationerna ut till de franska förorterna är lika dåliga som till de svenska), men lika mycket så blev brännandet av bilar en tävling mellan olika städer där invånarna försökte sätta just sitt område på kartan i medias rapportering från upproret (som under dessa dagar liknade en väderkarta fast med små flammor istället för solar).

När det gäller angripna byggnader så är det tydligt att dessa nästan uteslutande är statliga. Undantagen är vissa privata intressen. Mest attackerades skolor och polisstationer, två viktiga symboler för den franska republiken. Viktigt att tillägga är att så gott som alla polisstationer som attackerades var lokala, vilket betyder att de inte är bemannade under kvällar och nätter. De upprorsdeltagare som angrep byggnader var äldre och handlade med en större beslutsamhet.

Det var få i upproret som ville tala med media (journalister var istället tydliga mål när de var i närheten) och det fanns inga gemensamma uttalanden eller talespersoner. Något som gick igen i de få uttalanden som gjordes var dock att deltagarna ville betraktas som ”riktiga franska arbetare”. Något som var ännu vanligare var att deltagarna visade upp sina franska pass eller id-kort för kamerorna. De uttryckte alltså en vilja att vara ”fullvärdiga franska medborgare”. Relaterade till detta är kraven att stoppa polisprovokationerna, bibehållen social lön (alltså inga nedskärningar i bidragssystemet) och rätten till arbete (”riktiga franska arbeten”: alltså inte flexibla, osäkra och underbetalda skitjobb).

Förorternas önskemål att bli ”riktiga franska arbetare” och en del av den yrkesskolade, första arbetarrörelsen är en omöjlighet eftersom dessa arbetare knappt finns kvar överhuvudtaget. CNE (Contrat nouvelle embauche) instiftades av franska parlamentet utan några protester från fackföreningarna. Lagen har i princip samma innehåll som CPE, men omfattar arbetare över 26 år. Kapitalet försöker alltså öka produktiviteten genom flexibilisering.

Låt oss titta på förorternas roll i den franska ekonomin. I Paris bor det två miljoner personer. I Paris förorter bor det tio miljoner personer. Sammanlagt bor 60 % av alla fransmän i förorter. Alla områden är inte betonghusområden som Clichy-Sous-Bois, utan det finns en stor bredd i olika typer av boendeformer och sammansättningar. Framförallt är dessa områden centrala i den franska ekonomin. Vi tar Ile-de-France som exempel: 19 % av befolkningen bor här och 26 % av allt BNP produceras här. Alltså producerar 19 % av befolkningen 26 % av den nationella inkomsten. Produktiviteten är alltså mycket hög. Automatisering och införandet av dött arbete i produktionsprocessen genom maskiner utesluter en hög andel arbetare ur den direkta produktionsprocessen. Detta innebär att de inte erhåller någon lön och kan därför inte reproduceras som arbetskraft (som medför konsumtion) utan endast reproducerar sin egen överlevnad genom socialbidrag och prekära visstidsarbeten.

Maskinerna fyller två roller; 1. Att underminera organisationsbasen som kommer med stora kollektiv av arbetare och de produktivitetsstörande kamper denna organisering för med sig. 2. Genom att knyta arbetare till maskiner är det lättare att få dessa att arbeta mer intensivt. Omlokaliseringen till tex. Kina innebär också att kapitalismen kan öka produktiviteten ännu mer och samtidigt minska på utgiften för arbetskraftens reproduktion. I Seine-Saint-Denise etablerades tex. 16.000 företag under perioden 2002-2004. Under samma period genomfördes omfattande nedskärningar i bidragssystemet. Den globala ökningen av produktiviteten (och konkurrensen mellan olika kapital som är grunden till det) har utraderat 12 % av dessa företag.

Anledningen till att de arbetslösa i förorten inte dör är pga. den höga utsugningen av mervärde ur det produktiva arbetet där en del fördelas genom staten i form av bidrag (och företagens beskattning). Men när den mängden inte är tillräcklig (och åtstramningar görs i bidragssystemet) exploderar revolter. Kapitalismen måste då utvinna ännu mer mervärde ur de produktiva arbetarna för att kontra. Detta görs genom flexibilisering som tex. nya osäkra anställningskontrakt som CNE (vilket gör det lättare att sparka arbetare som hotar produktivitetstakten) eller genom arbetstidsförkortning (tex. 35 timmars vecka med sänkta tjänstgöringsgrader och bortförhandlade övertidsersättningar och därför en minskning i utgiften för arbetarnas reproduktion).

Kapitalismen har skapat divisioner inom proletariatet: anställningsbara och oanställbara. De senare reproduceras endast som människor (genom bidrag) och inte som arbetskraft (genom lön som medför större konsumtion). Detta är anledningen till satsningarna att skapa improduktiva jobb, vars främsta syfte är att kanalisera de övriga oanställbaras protester mot demokratiska former. Genom hårdare tag mot arbetslösa kan staten minska en del av kostnaden för reproduktionen genom att flexibla och osäkra jobb betalar denna del. Detta är situationen för många proletärer i de franska förorterna (och runt om i hela västvärlden). Denna utveckling är självklart ohållbar för kapitalismen och nya modeller håller på att växa fram i de kompromisser som var välfärdsstaten. Flexicurity är en sådan; ett uppluckrat anställningsskydd och lättare att erhålla arbetslöshetsunderstöd. Modellen är ett försök av kapitalismen att konstituera den höga produktiviteten och samtidigt skapa en stabilitet. Även i Frankrike tittas det på liknande modeller.

Slutsatser: Anställbara mot oanställbara och rörelsernas begränsningar
Medan deltagarna i förortsrevolten karakteriserades av oanställbara (intvingade i flexibilitet, intvingade i osäkert deltidsarbetare) så karakteriseras studenterna av de anställbara. Studenterna slogs mot CPE eftersom lagen medförde risker för dem att falla ner i det förra skiktet. Därför slogs studenter för en framtid som de tror är hotad medan deltagarna i förortsupproret slogs för sin nuvarande situation. Mycket av motsättningarna mellan deltagare i förortsrörelsen och deltagare i anti-CPE protesterna kan förklaras ur detta. För stora delar av förorterna spelar också den svarta ekonomi en stor roll (droghandel, illegal affärsverksamhet osv). Denna är till stor del en nödvändighet för att kunna säkra sin reproduktion (bidragen räcker inte långt). För proletärer med dessa erfarenheter framstår studenter och deras fredliga blockader som ett privilegierat skikt som de hyser agg mot. Detta är mycket olyckligt, men förståeligt.

Förortsrevolten lyckades inte att hitta någon generalisering: till andra skikt inom arbetarklassen, till produktiva arbetare. Den stannade i sitt “ghetto”. Detta har varit grunden till mycket av den kritik som riktats mot upproret. MIB har istället försökt peka på den rasism och Le Penifiering som präglar det franska post-koloniala samhället. Denna har självklart spelat en av de stora rollerna i revolten, men absolut inte den enda. Vissa av de mer organiserade attackerna under upproret kan antagligen också tillskrivas MIB. Dessa förkom, men verkar inte vara generaliserade i samma utsträckning som MIB hävdar. De har också lyft kvinnors roll i revolten, vilket varit välbehövt eftersom den saknats i många av de andra beskrivningarna av handlingsförloppet. Som ett exempel beskriver en kvinnlig militant, med koppling till MIB, hur hon och ett gäng passade på under revolten att angripa en hatad chef inom den svarta ekonomin där hon arbetade.

Vad var då det generella uttrycket för den förortsrevolten 2005? De massplundringar som kännetecknat de tidigare förortsrevolterna var nästan helt frånvarande denna gång. Alltså tror vi, likt vi beskrivit ovan, att det var “avskummets” vilja att bli accepterade som fullvärdiga franska medborgare (med fast anställning och säkerhet). Det fanns en stark “republikansk”-tendens i revolten vilket visade sig i deltagarnas uppvisningar av id-kort och pass för kameror. Andra faktorer var direkt kamp mot försämringar. Den utökade polisrepressionen. Nedskärningar i bidrag. Man försvarade helt enkelt rättigheter man ansågs togs ifrån dem. Det var därför som missnöjet var lätt att kanalisera till det franska presidentvalet 2007 (valdeltagandet i de mest utsatta förorterna var mycket stort och den överväldigande majoriteten röstade på Ségolène Royal, vänsterns kandidat).

Denna kamp för rättigheter som förvägras en har många likheter med en facklig kamp (fast här genomförd av proletärer som knappt har en arbetsplats). Kampen mot de sänkta bidragen är en kamp mot lönesänkning. Utestängningen ur arbetsmarknaden uttrycktes i en kamp för att sälja det enda man har, sin arbetskraft. Målen som angreps stämde även de överens med målen som angreps under anti-CPE protesterna, fast där studenterna gjorde det genom fredliga blockader gjorde de boende i förorten det genom våld. Men vilka andra vägar fanns det för att citera mannen som fick sin bil nedbränd? Man ville bli betraktade som det man är; franska arbetare. Men denna arbetare håller på att bytas ut till en proletär utan reserver i en kapitalism som kan bibehålla en hög produktivitet genom ett utökat införande av dött arbete. Konsekvensen blir att ekonomin skapar oanställbara. Bara för att det brinner så är inte revolutionen runt hörnet. Men samtidigt så ser vi att det kapitalistiska produktionssättet är i en djup kris. Efter den senaste strukturförändringen, som följde med oljekrisen i mitten av 70-talet, så finns det inget utrymme för fordismens masskonsumtion i kalkylerna (både utifrån insatser, profitkvoter eller det sociala kontraktet med arbetarklassen). En lånekonomi grundad i spekulation har istället tagit fart. En sådan ekonomi är extremt känslig för störningar från proletariatet.

Författarnas kommentarer: För det första måste vi klargöra att vi inte läser franska. Citaten från franska tidningar är citat som redan översatts i andra sammanhang eller från helt översatta artiklar. Vi har svårt att kontrollera korrektheten i dessa. Angående statistik från upproret och beskrivningar av konkreta händelser så insåg vi tidigt att det florerade väldigt mycket motstridig information. Vi försökte ta med händelser och siffror som bekräftats av mer än en källa. Trots detta så har det säkerligen smugit sig in både ett och annat fel. Vi har även fått kritik att termen ”oanställbara” brister i att förklara den generalisering som enar detta specifika skikt av proletariatet. Anledningen till att vi valde denna term istället för ”flexibla” eller ”prekära” är att vi ville fokusera på deras fullständiga uteslutning från den första arbetarrörelsen. Även den första arbetarrörelsen ”flexibiliseras” och termen ”prekarisering” innefattar även analysen av ett prekariat som kan inkluderas genom ekonomisk omfördelning. Vi anser att den materiella gemenskap som proletärerna i förortsrevolten är en del av börjar utvecklas till ett permanent stadium i den moderna kapitalismens metropoler. ”Ofastanställbara” hade kanske varit en mer talande term, men det låter ännu sämre. Alltså bestämde vi oss för den litterärt minst illa klingande termen.

Litteratur:

Scum of the Republic (som består av Grassrots Political Militants: Banlieusards and Politics av Emilio Quadrelli och kritiken French Banlieues and Urban Guerillas av Yves Coleman), Mute Magazine Special, 2007

Nights of Rage, Filippo Argenti, Elephant Editions, ???

The Recent Violence in the French Suburbs is Difficult to Integrate Into the General Class Combat, Mouvement Communiste letter nr 19, 2005

Nous les zonards voyous, n+1, ???

Generallinjen – frågor och svar, Troploin newsletter nr 4, 2007

Från förortskravallerna till studentrörelsen, Henri Simon, 2006

Föredrag och diskussion med Mouvement de l’Immigration et des Banlieues i Malmö, 22 april 2007

De hunsades revansch, Bim Clinell, Bokfölaget DN 1999

Aktiveringspolitikens Janusansikte, Agneta Hedblom, Socialhögskolan Lunds Universitet 2004

Rosengård i Revolt, Mookie Blaylock, Direkt Aktion nr 58

Denna text skulle egentligen publicerats i nästa nummer av KOLLA! – Magasinet för det permanenta äventyret. Nu har detta nummer dröjt väldigt länge. I och med att diskussionen just nu är mer aktuell än när texten skrevs så väljer jag att lägga upp den här.

———————————————————————-

Introduktion

Lenin skrev att arbetarklassen endast kunde uppnå ett ”fackligt” medvetande. Denna kritik av klassen hade självklart sitt konkreta historiska sammanhang. Bolsjevikpartiet hade redan placerat sig som den ryska överklassen och likt alla överklasser sedan den borgerliga franska revolutionen så var deras mål en industriell revolution. (1) Tyvärr finns det kamrater som också delar Lenins tes. Dock menar inte dessa kamrater hela klassen eller i alla fall inte alltid, men det verkar som om arbetarklassens medvetande fördunklas när de kommer in på arbetsplatserna. Kamraterna ser då bara flykten från arbetet (ofta den individuella flykten) som den enda praktik klassen hänger sig åt när de exploateras. De säger att ingen egentligen vill jobba och att klassen inte identifierar sig med arbetsplatsen. En rörelse på och runt arbetsplatserna blir därför inte möjlig enligt dessa kamrater. Rörelsen måste byggas utanför. Det är på gatan, genom en konfrontativ praktik, som den konfrontativa politiken lärs. Och till viss del har kamraterna rätt. Det är sant att vi organiserar oss på ett sätt på arbetsplatsen och på ett annat sätt utanför. Detta är en begränsning påtvingad av kapitalet. En global arbetsdelning delar upp arbetarklassen enligt produktionssektorer, gränser och boendeområden. Massindustriernas tid är förbi (i alla fall här i västvärlden). Outsourcing har medfört att olika moment i produktionsprocessen ligger på mindre och fristående företag. Detta var kapitalets omstrukturering. Ett svar på de kamper under 60- och 70-talet som utgick från massarbetsplatserna. Arbetarna bodde i områden nära fabriken och alla arbetade på samma ställe. Vi organiserade oss på samma sätt på arbetsplatsen som utanför. Vi ser också att det är möjligt att fortfarande organisera sig på detta sätt inom de massindustrier där det inte går att flytta produktionen till avlägsna låglöneområden. Livsklubben i Stockholm förenade organisering på bageriet med organisering utanför.

En annan konsekvens av kapitalets omstrukturering är de osäkra anställningarna och kraven på flexibilisering. Här måste vi skilja på två faktorer; nämligen flexibiliseringen av osäkert anställda och flexibliseringen av fast anställda. De osäkert anställda flexibla arbetarna tillhör vikariereserven. Kapitalets tillämpning av detta skikt inom proletariatet är att de inte ska kunna knytas till någon specifik arbetsplats. Denna del av klassen lever ett liv där de tvingas kombinera perioder av studier, med perioder av tillfälliga arbeten och perioder av bidragsberoende arbetslöshet. För detta mobila skikt har SAC:s fackliga reorganisering visat sig vara en effektiv praktik för att slå tillbaka övergrepp på arbetsplatsen. Det har även visat sig att facklig praktik är effektiv för att kämpa till sig fasta tjänster. Eftersom de osäkert anställdas band till enskilda arbetsplatser ofta är bristande (de arbetar inte så länge på samma ställe, arbetar få timmar o.s.v.) så har detta skikt en tendens till att organisera sig utanför arbetsplatsen. Vad som dock är viktigt att komma ihåg är att denna del av klassen också är del av en informell organisering på de arbetsplatser där de jobbar. Oftast tillsammans med andra osäkert anställda i vikariereserven. Vilka finns då kvar? De fast anställda som angrips av kapitalets omstruktureringar och krav på flexibilisering. Detta skikt av klassen är de som har insätt att de inte kan fly från arbetsplatsen. De tvingas att socialisera in sig i arbetet. Hos denna del av klassen finns det en insikt om att de måste arbeta tills de är 65 år, eller tills deras rygg knäcks. Dom är majoriteten av arbetarklassen. Och det är också detta skikt som angrips av produktionsförflyttningarna till låglöneområden och krav på omskolningar via arbetsförmedlingen. De är LO-förbundets grundstomme, men många av dem har för länge sedan lämnat facket eftersom de blivit av med sina illusioner om att facket kan göra något för dem. Denna del av klassen är informellt organiserad i starka arbetarkollektiv på arbetsplatserna, eftersom de arbetat tillsammans länge. Detta skikt har sedan länge tröttnat på att gå i demonstrationer och tappat sin tilltro till (kapitalets) politik. De känner sig utan gemenskap när de inte är på jobbet, utanför sitt informella arbetarkollektiv.

Vilka är då vi? Vi är arbetare, studenter, arbetslösa och individer på flykt från arbetet. Vi är fast anställda (eller kommer bli det om några år) och osäkert anställda (och kommer kanske bli fast anställda om några år). Vi är den motor som kapitalet konstant försöker tvinga och disciplinera till arbete eller regelrätt exploatera. Och likt vi lärt oss av våra italienska kamrater på 60-talet (och flera innan dem) så måste vår organisering utgå från vår livssituation, men med målsättningen att förstå helheten, nämligen det kapitalistiska produktionssättet som har skapat vår klass men samtidigt inte kan vara möjligt utan densamma. En diskussion om vår organisering måste därför utgå från vår subjektiva verklighet, hela arbetarklassens objektiva verklighet (alltså kapitalets verklighet). Och den klassammansättning som binder samman dessa verkligheter.

Arbetarkollektiv som direkt organisering och de osäkert anställdas flykt

Vad Kämpa Tillsammans fört fram och visat är att klasskampen hela tiden pågår på arbetsplatsen. Mer eller mindre kollektiv och mer eller mindre intensiv. (2) Den är helt enkelt en oundviklig konsekvens av kapitalismens exploatering. Där kampen är intensivare har informella kollektiv bildats på arbetsplatsen som genom sin gemenskap kan intensifiera angreppen på kapitalet. Det finns alltså olika nivåer i det ansiktslösa motståndet som bestäms av arbetarkollektivets sammanhållning eller hur uppsplittrat kollektivet är. Vi har även lärt oss att det ansiktslösa motståndet och den gemenskap ur vilken det kommer är grunden fàr alla öppna konfrontationer mellan arbetare och kapital. Vi har beskrivit våra erfarenheter och våra försök att utöka denna positiva kultur på de arbetsplatser där vi jobbar eller har jobbat. SAC vill formalisera de starka arbetarkollektiven, göra de till sektioner. Men sektioner och arbetarkollektiv är inte samma sak. Visst har det hänt att arbetarkollektiv har bildat sektioner, men dessa arbetarkollektiv har bestått av arbetare som redan varit radikala innan de började på den specifika arbetsplatsen. De har funnit varandra i sin medvetet offensiva hållning mot ledningen, mot arbetet mm. Vi bortser från dessa arbetare tillfälligt i vår analys. Det konstaterades innan att kapitalismen skapar klasskampen genom det faktum att det finns en lönearbetande och exploaterad klass. Detta innebär alltså att arbetarklassen alltid är involverad i ett lågintensivt, och ofta individuellt, krig mot arbetets organisering, påförande av arbete, dålig löneutveckling osv. Denna kamp sker ofta ”omedvetet”, alltså utan att generalisera sina erfarenheter till arbetarklassens objektiva verklighet i kapitalismen. Oftast uttrycks ”omedvetenheten” i floskler som ”att chefen är dålig” eller ”att ledningen inte är som vi på golvet”.

Ett starkt arbetarkollektiv kräver tid att bygga upp. Vi måste gemensamt med våra arbetskamrater gå in i mindre strider för att vi ska kunna lära oss att lita på varandra. De små striderna, och segrarna, är även viktiga fàr att nästa strid ska bli större, mer öppen och mer radikaliserad. Vi tror att klassmedvetande skapas genom erfarenheter av strider, alltså genom att kämpa vinner vi en högre förståelse för vår subjektiva verklighet så att vi kan närma oss förståelsen av kapitalets objektiva verklighet. Striderna, alltså den kollektiva praktiken på arbetsplatserna, är det centrala. Denna praktik är självklart försvårad för de som tillhör det osäkert anställda och flexibla skiktet av proletariatet. Dels, som vi varit inne på tidigare, för att kapitalet inte tillåter de att ha samma band till gemenskapen på arbetsplatsen (som de fast anställda har). Dels för att deras osäkra kontrakt gör det lätt för ledningen att göra sig av med dem om de går in i öppna strider.

I detta finns en motsättning i SAC:s fackliga praktik (och förespråkandet av arbetarrättigheter) i förhållande till den proletära praktiken mot kapitalet; SAC har blivit de osäkert anställdas fackförening och kan kämpa till sig fasta tjänster för detta skikt, men samtidigt så är det svårt för kapitalet att socialisera in detta skikt i lönearbetets exploatering. Detta skikt är i allra högsta grad Deleuezes och Guattaris nomader. (3) För detta skikt är flykten från arbetet en reell praktik som kapitalet försöker kväsa med arbetsdisciplinering genom arbetslinjen (vi återkommer till detta längre ner). Detta innebär alltså att det flexibla proletariatets vägran och den fackliga interventionen som tillkämpar detta skikt fasta tjänster, leder till dess emancipation under kapitalet. Utökad trygghet under kapitalismen har också sitt pris, i alla fall för en revolutionär rörelse som vill förinta kapitalet. Det inkluderade skiktet hanteras på ett annorlunda sätt. Här tolereras en viss del motstånd och lek från chefernas sida, så länge detta motstånd och denna lek är individuell och inte kollektiv. Det finns en insikt, även hos kapitalisterna, i att exploateringen av arbetarklassen alltid kommer att generera motstånd och det är bättre med lite svinn i produktiviteten för att lätta på trycket som är missnöjet, än att konflikten blir kollektiviserad och öppen. LO facken fyller här en självklar och institutionaliserad roll för rekuperering av motståndet och förandet av detta till förhandlingsbordet. I denna process kväses självaktiviteten och hindras därmed från att gå in i nästa radikaliserade strid.

Osäkert anställda och organisering i den sociala fabriken

Vi har poängterat att osäkert anställda dels har en tendens till organisering utanför arbetsplatserna, dels att kapitalet, genom deras relation till produktionen, har svårt att insocialisera dem i arbetet, vilket genererar flykt från lönearbetet. Organiseringen tar sig ofta formen av gäng; t.ex. kickers, fotbollshuliganer och politiska grupper. Dessa gäng representerar en reell vilja till flykt och försöker fylla det alienerade livet med mening. Denna mening kan se olika ut. Den kan bland annat visa sig som behovet av respekt, viljan att skapa sig ett namn eller viljan att märka ut ett revir och upphöja detta. Det kan även ta sig formen av ideologi. Allt detta representerar en vilja till flykt från kapitalismens krassa verklighet där arbetarklassens liv består av exploaterande lönearbete, en lön som aldrig räcker till, lån och varuskådespelets gyllene ko som du aldrig lyckas äga hur mycket du än konsumerar. Organisationerna fungerar som utopier i tillblivelse. Ofta reproducerar de endast kapitalismens organisering av samhället. De tillämpar representation för att verkställa beslut och domstolar för att döma de som bryter mot regler. De är kapitalismens politiska system, den borgerliga demokratin, i miniatyr. (4)

Organisationerna för även olika typer av kamper som skiljer sig från kamperna i den direkta produktionsprocessen. De spöar huliganer från överklasslaget, försöker ta kontroll över sitt lokalområde eller försöker tillskansa sig pengar. De flesta av organisationernas kamper relaterar till deras flykt från arbetet. Tydligast visar detta sig hos de radikala politiska grupperna. Deras kamper står ofta för ett utökat ”gratissamhälle”. De ockuperar hus, de kämpar för gratis kollektivtrafik, de genomför kampanjer till stöd för nedladdning osv. De vill kunna leva i större utsträckning utan att arbeta eftersom arbetet i allt högre grad relateras till stress, utökade bördor och stulen tid. Kamperna för ”gratissamhället” motiveras sedan ideologiskt av de vänsterideologiska grupperingarna. De säger att ”kapitalismen har förändrats” och att ”vi lever i ett informationssamhälle och inte i ett industrisamhälle”. Den grundläggande motsättningen mellan lönearbete och kapital glöms bort och glöms den inte så representeras den av basfackliga strukturer som SAC eller Livsklubben. Samtidigt är vi medvetna om att detta är riktiga rörelser som kommit till som en konsekvens av omstruktureringen och nyliberaliseringen. Den svenska autonoma rörelsen har trots allt sin vagga i nittiotalets början med den första borgerliga regeringen på decennier, införandet av en nyliberal ideologi och en massarbetslöshet som var en konsekvens av denna ideologi i praktiken.

Vi förstår att dessa rörelser attraherar osäkert anställda med sina krav på allmänningar och befriade varor ur produktionen. Detta gäller för alla dessa gäng och kapitalets svar har varit lika tydligt som det är nödvändigt för dess överlevnad. Arbetslinjen ska få alla dessa fuskare, snattare, fifflare (från mängder olika gäng) att åter indisciplineras i arbete. AUC ska tvinga dem att komma upp på morgonen. A-kasse reformer ska tvinga dem att söka jobb. Vid det här laget kanske du tror att vi kritiserar dessa gäng. I så fall missförstår du oss. Den tiden är förbi. Gängen pratar i allra högsta grad om klass idag (bortsett från några idioter) vilket de inte gjorde när vi lämnade dem. Men detta handlar inte bara om vad de diskuterar på krogen. De är även mötesplatser fàr proletärer med olika subjektiva erfarenheter och skilda förståelser av sin verklighet. Dessa erfarenheter delas mellan de involverade och nya kollektiva strategier kan framträda. Det är gängen som utbildar de radikala arbetare som är grunden för SAC:s sektioner på arbetsplatserna. Det är även därför som ungdomshuset-kravallerna i Köpenhamn och kravallerna i de franska förorterna har samma materiella grund. (5) Osäkert anställda/arbetslösa som gått samman i gäng och för en kamp på den enda arena som erbjuds dem; gatan. Det finns alltså två olika skiktningar inom arbetarklassen som kämpar med de enda vapen som möjliggörs i deras del av kapitalets terräng; kravaller på gatan eller facklig kamp på arbetsplatsen. Det ena är inte mer radikalt än det andra.

Klasskampen som utvecklandet av kapitalrelationerna

Kapitalismen är ett samhälle som grundar sig i värdeförökning genom lönearbete och en huvudmotsättning mellan två klasser; den klassen som säljer sin arbetskraft (och sätts i arbete) och den klass som köper den (och sätter den i arbete). Arbete i rörelse ÄR kapitalet, dess vilkor. Kapitalet sätts alltså i rörelse av arbete. Alltså är arbetarklassen kapitalets villkor. Denna centrala del i Karl Marx teorier diskuterades flitigt på 60-talet. James Boggs från Correspondence trodde att kapitalet kunde krossas av de som marginaliserats från arbetet, de som inte hade några band till den produktiva maskinen och inte fick en del av dess frukter. Mario Tronti (och Classe Operai, den tidskrift han var involverad i) motsatte sig starkt denna tes. I och med att arbete satt i rörelse är kapitalet, så var vägran att arbeta i den direkta produktionsprocessen kapitalets förintande. De marginaliserades kamper, trots deras ytligt destruktiva karaktär, grundade sig i omfördelning av varor. På detta sätt var det tydligt att dessa kamper, som tex. Wattsrevolten 1965, hade mer likheter med en facklig kamp för högre lön (ännu en omfördelning av varor) än revolutionär kamp som hotade lönearbetet som värdeförökning, alltså som kapital. Anledningen att vägran blev central för Tronti var att de italienska kommunisterna kunde lägga en annan merit till sina teoretiska upptäckter, nämligen att klasskampen utvecklar kapitalismen. Den tvingar fram omstruktureringar som tvingar kapitalet att exploatera nya produktiva områden. Proletariatet jagar kapitalet över världen med sina krav på högre lön, kortare arbetsdag, bättre arbetsmiljö och kapitalet svarar med produktionsförflyttningar, som tex i den senaste omstruktureringen till Kina, Indien och Sydkorea. Klasskampens historia är en historia av att kapitalet konstant behöver hitta nya områden (både produktiva och geografiska) för att bibehålla sin förökningsprocess. För att inte gå under.

I detta teoretiska avslöjande hittade de italienska kommunisterna en förklaring till klasskampens begränsning som de själva inte fullständigt hade möjlighet att greppa, eftersom de var låsta av den leninism som dominerade deras historiska klimat och som såg utvecklingen av produktivkrafterna som proletariatets emancipation under kommunismen. Tronti själv såg dock längre än de periodiska klasskampscyklarna och var beredd att identifiera proletariatets vägran som den enda möjligheten till brott med dessa och att en gång för alla blockera kapitalet förökningsprocess. (6) Denna vägran infann sig aldrig i den klasskampscykel operaisterna var en del av. Istället såg vi ännu en omstrukturering och genombrottet av ett finanskapital, som försökte binda proletariatet till kapitalet inte endast genom det produktiva arbetet utan som goda medbrottslingar och medfinansiärer genom aktiemarknaden. Nyliberalismen kännetecknades verkligen som den mest demokratiska fasen i kapitalismens historia. Det var den fasen som rekupererade den gamla rörelsens krav på en demokratisering av arbetslivet och omformade produktionen efter dessa. Det är även den fasen som når de högsta topparna i produktiviteten, vilket för proletariatet innebär en allt ökande arbetsintensitet och exploatering, och det är den fas som samtidigt sätter den djupaste kilen mellan olika skikt inom klassen. De yrkesskolade och inkluderade arbetarna har ansvarat för en extremt maskiniserad och utbildningskrävande produktion här i kapitalismens centrumländer, medan följden för resten av klassen blev en allt mer utökad marginalisering.

Idag kan nyliberalismen inte längre göra denna åtskillnad. Globaliseringen har medfört en allt ökande konkurrenskraft vilket innebär att de inkluderade skikten påtvingas samma flexibilisering som varit ett faktum för de marginaliserade skikten sedan början av 90-talet och de utökade klyftorna som följde i massarbetslöshetens kölvatten. (7) Heltidstjänser delas upp på deltidstjänster med det ideologiska luftslottet ”full sysselsättning” som argument. Lika ofta som de delas upp försvinner de helt och hållet. Den senaste krisen har endast inneburit en intensifiering. Men faktum kvarstår att produktionsförflyttningar och omorganisering av arbetsprocesser efter Lean Produktion modellen gör arbetstidsförkortning möjlig, men endast i den mån att den innebär minskad lön, sänkt sysselsättningsgrad och ofta krav på omskolningar. (8) Här kan vi verkligen prata om den sociala fabriken; med den ökade flexibiliseringen så börjar arbetstiden (jakten på timmar, resor till och från arbetsplatser osv) ockupera allt mer av det som vi brukar kalla fritiden. Samtidigt exploaterar kapitalet genom denna ockupation nya marknader. Vardagspusslet som för klassen blir allt svårare att få ihop resulterade i snabbmatskedjor, utökade satsningar på utbyggnad av infrastruktur och kollektivtrafik. Kapitalismens beroende av (arbets)tid har funnit sin väg ut i all tid som vi disponerar. Att de marginaliserade långtidsarbetslösa och de halvmarginaliserade osäkert anställda intensifierar sin kamp för ett utökat ”gratissamhälle” ter sig inte så konstigt i ljuset av detta. Problemet är att deras kamper medför en viss teoretisk förvirring. Den sociala fabriken är inte produktion. Den är en reproduktion av produktionen. Kamperna mot reproduktionen ligger alla på varans ytliga och politiska nivå. Detta betyder inte att dessa kamper inte är relevanta. De ÄR centrala för att vi ska kunna få våra liv att fungera under kapitalismen, att vi ska kunna reproducera oss själva som arbetskraft. Och för tillfället, i en eller en annan form, är det det enda vi kan göra. Det samma gäller för de fackliga segrarna; högre lön, bättre arbetsmiljö, utökad demokratisering av arbetsplatsen. Klasskampen utvecklar i allra högsta grad kapitalrelationerna.

Kollektiv vägran i den direkta produktionsprocessen

Bekämpa inte alienation med alienerade medel skrev Situationisterna, en vettig kommentar till hur gäng reproducerar kapitalets politik. Vi har alla sett det hända; arbetskamrater som tycker vi ska kontakta facket när vi är medvetna om att vi kan styra upp detta själva. I motsats till terrängen utanför det produktiva arbetet så domineras terrängen på arbetsplatsen (som även kan vara på gatan, i fordonet osv) av ETT väldigt formaliserat gäng nämligen fackföreningen. Att endast kalla LO-facket för ett gäng är kanske lite i underkant eftersom det är mycket mer än så. Fackföreningen fyller en given roll i kapitalismens ekonomi som den part som reglerar priset på varan arbetskraft. I den moderna kapitalismen, alltså den här i centrumländerna, har fackföreningen blivit en så pass institunaliserad del av produktionsprocessen att inte ens politiska borgare vill ifrågasätta dess inflytande. Genom den svenska samförståndsmodellen är facken lika måna som kapitalisterna, genom lokala styrelser och verksamhetsråd, om att öka produktiviteten och planera företagens organisering av arbetet, alltså exploateringen. Detta är en roll i vilken SAC inte kan hota dem (oberoende om de velat eller inte).

En vanlig kritik från vettiga syndikalister, som erkänner det ansiktslösa motståndet som centralt för större och mer öppna konflikter, är att de segrar som vi vinner informellt är lätta att ta ifrån oss. Segrarna ska därför skrivas in i protokoll för att bli beständiga. Men är något beständigt för kapitalismen, bortsett från lönearbetet och vår produktion av kapital? Kan inte kapitalisterna i ena stunden nyanställa 100 arbetare för att i nästa stund lägga ner en hel fabrik? Vi är inte motståndare till formalisering. Det krävs formaliseringar runt kollektiva beslut och strukturer för att de ska fungera. Vår poäng är att klasskampsdynamiken inte ligger på det formella planet. Den är vild, spontan och destruktiv utan att för dess skull var oorganiserad. Organiseringen finns i arbetarkollektivet. Fackföreningen representeras av fackklubben på jobbet (om det nu finns en sådan), ett tydligt gäng. Detta gäng står ofta i motsättning till arbetarkollektivet som är inkluderande för alla arbetare. Olika arbetarkollektiv skriver sina egna oskrivna regler, men det gemensamma är att alla kollektivets medlemmar håller varandra om ryggen mot angrepp. De försvarar sig och de kämpar för att vinna. Som vi skrev ovan är kollektivet inget som är givet utan något som måste skapas genom strider och de polariseringar som följer dem. Men när väl kollektiven har formats framträder brott med produktivitetshetsen. Kamraterna i kollektivet kan spontant, och gemensamt, sänka arbetstempot. De kan istället för att jobba sysselsätta sig med annat som tex degkrig på bageriet där de istället skulle baka. (9) Gemensamt angriper de den proletära värdeförmeningsprocessen genom att nyttja arbetstiden till annat än arbete. Denna befriade tid kan expandera till den grad att den rent ekonomiskt hotar företaget. Och när den angrips försvaras den med en kollektiv klasskamp.

Är det detta som är brottet med klasskampscyklarna som utvecklar kapitalrelationerna? Det är den frågan vi vill undersöka för att se om det finns ett svar. Rörelsen för de osäkert anställda finns redan. Det är möjligheterna till en rörelse runt arbetsplatserna vi måste undersöka. En rörelse som grundar sig i den kollektiva vägran att producera, att vara arbete i rörelse, att vara en del av kapitalet. Vi behöver grupper utanför arbetsplatsen, och som samlar arbetare från olika sektorer med olika erfarenheter, som vill och kan ta sig an denna utmaning. För oss i KOLLA!-redaktionen har det redan börjat formas en sådan gemenskap med Motarbetaren. Samtidigt är det relevant att vi är en del av andra existerande rörelser; rörelserna för de osäkert anställda. Flexibiliteten som varit en del av de osäkert anställdas liv börjar påföras de fast anställda, de yrkesskolade, de som vi har kallat den första arbetarrörelsen. Och dessa börjar lära sig av de osäkert anställdas kampmetoder. (10) Att vi är en del av rörelserna ger oss möjligheter att träffa andra proletärer att dela våra erfarenheter med, att undersöka och att reflektera med över dessa erfarenheter. Det ger oss möjlighet att mobilisera till vårat projekt, den kollektiva vägrans projekt, samtidigt som vi kan bistå dem med mobilisering till deras kamper. Fördelen med att organisera grupper utanför arbetsplatsen är att dessa grupper lättare kan se de större rörelserna i kapitalismen, alltså arbetarklassens objektiva verklighet. Dessa grupper måste slutligen sammanföras med arbetarkollektiven på våra arbetsplatser. När vi når detta då har vi en ny rörelse.

Det kommunstiska partiet växer fram i klasskampen.

———————————————————————————————–

1. Lenin gick själv emot sina utstakade teser som formulerades i Vad bör göras? när han som revolutionär deltog i revolutionen 1917 tillsammans med arbetare och bönder, men synen på klass och medvetande, som passade den ryska industrialiseringen med bolsjevikpartiet som dess påtvingare, tog han från Kautsky. Som Gilles Dauve skriver i Renegaten Kautsky och hans lärjunge Lenin: Det är även nödvändigt att lyfta fram vad Kautsky kallar förenandet av arbetarrörelsen och socialismen. Nu: ”Socialistiskt medvetande idag (?!) kan endast växa fram på basis av en djup vetenskaplig kunskap… Men bäraren av vetenskapen är inte proletariatet utan de borgerliga intellektuella; … sålunda är det socialistiska medvetandet något som bibringas proletariatets klasskamp från utsidan och inte något som växer fram spontant inom den”. Dessa ord från Kautsky är enligt Lenin ”i grunden sanna”.

Vad bör göras? http://www.marxists.org/svenska/lenin/1902/02/vadborgoras.htm

Renegaten Kautsky och hans lärjunge Lenin: http://www.geocities.com/forkommunism/texter/dauve_kautsky.html

2. Se förordet till Vi vill ha allting! – En historisk bakgrund till den autonoma marxismen eller Arbetsorganisering och arbetarautonomi i terminal.

Vi vill ha allting! http://www.geocities.com/insurrection_raven/se_texts/vi_vill_ha_allting.html#vi_vill_ha

Arbetsorganisering och arbetarautonomi i terminal: http://kampatillsammans.wordpress.com/2008/01/06/arbetsorganisering-och-arbetarautonomi-i-terminal/

3. Gilles Deleuze & Felix Guattari Nomadology: The War Machine, Semiotext(e) 1986.

4. Som vi skrev i förra numret så har den franska kommunisten Jacques Camatte också dragit slutsatsen att de rådande alternativen för organisering (alltså parti, fack, politisk grupp) alla antar formen av gäng under den reella underordningen. Enligt Camatte tenderar kamperna att bli inom-kapitalistiska. Detta påvisar samma problematik som återfinns hos Lenin, och det han var oförmögen att se nämligen att proletariatets kamp skapar den organisering den har behov av. Det var därför han missade proletariatets diktatur i de ryska sovjeterna. Vi intresserar oss för Camattes analys men är inte beredda att dra hans slutsater (nämligen organiseringens omöjlighet bortom spontaniteten), utan hävdar att organiseringen finns redan inom den direkta produktionsprocessen och måste utökas så den når utanför arbetsplatsen och att gängen har möjligheten att sammanföras med organiseringen genom undersökningen.

On organisation: http://marxists.anu.edu.au/archive/camatte/capcom/on-org.htm

5. Se Republikens avskum – Perspektiv på det franska förortsupproret i nov 2005 i detta nummer av KOLLA!

6. Se Mario Tronti The strategy of the refusal, 1965.

The strategy of the refusal: http://www.classagainstclass.com/index.php?option=com_content&view=article&id=3:the-strategy-of-the-refusal-mario-tronti&catid=1:mario-tronti&Itemid=3

7. Se Förenade Vårdares artikel om omstruktureringen i handikappvården (publicerades i förra nummret av KOLLA! under namnet Vården – En introduktion)

Finns publicerad här under namnet Vården – en introduktion till klasskamp på LSS-boende: http://www.forenadevardare.se/index.php?categoryid=9&p2_articleid=60

8. Se Aufhebens textsamling Stop the clock! med olika bidrag till kritik mot den nyliberala omstruktureringen och konsekvenserna av arbetstidsförkortning, marginalisering, utökade krav på sysselsättning mm.

Stop the clock! http://libcom.org/library/aufheben/pamphlets-articles/stop-the-clock-critiques-of-the-new-social-workhouse

9. Se Kämpa Tillsammans Det ansiktslösa motståndet – vardagsmotstånd på ett svenskt bageri. Gilles Dauve och Karl Nesic har efterfrågat en historisk undersökning av möjligheterna till brott med de periodiska klasskampscyklarna i sin text Att arbeta eller inte arbeta? Är det frågan? I texten diskuterar de exempel på sådana brott. Vår kamrat Marcel har ställt sig samma frågor i sin Angreppets och undandragandets kommunism, då med förslag på organisering runt ett sådant projekt.

Det ansiktslösa motståndet – vardagsmotstånd på ett svenskt bageri: http://kampatillsammans.wordpress.com/2008/01/06/det-ansiktslosa-motstandet/

Att arbeta eller inte arbeta? Är det frågan? http://www.riff-raff.se/5/attarbeta.php

Angreppets och undandragandets kommunism: http://www.riff-raff.se/7/angrepp_undandragande.php

10. Se hur de franska arbetarna agerade vid produktionsförflyttning av en textilfabrik i Henri Simons Från Cellatex till Moulinex – ett utbrott av öppet socialt våld.

Från Cellatex till Moulinex – ett utbrott av öppet socialt våld: http://www.riff-raff.se/2/frctm.php